Trött, Tröttare... ZZzzz
Känner mig hängig å trött mest hela tiden. Vill ha snö, lite kallare. Har inget emot att stå å skrapa rutan kl 0520 på morgonen när det är -15 grader.. finns kläder. Bara jag får snö.. =O(
Sen den där förbannade brutna tån. Gör så jäkla ont å slå i. Värken gör mig inte så mycket, men träningen blir hämmad pga det. =O/
Ja ni. Det rullar på. Leo har barnkalas på lördag. Han har bestämt att de ska titta på Transformers 3 tydligen, å käka kladdkakstårta å popcorn å chips. Undrar om en annan får vara med i ett hörn då =O)
Tjipp å puss till påsk på er
Söndags nöjen :(
Så idag bär det av till Adelsö för att träffa familjen som ev ska ta över Lemmy. Känns inge kul, men ett ont måste. :( Vi ska prata och kolla runt lite hur det ser ut samt känna av familjen. Måste kännas rätt, annars lämnar jag inte ifrån han.
Men han får följa med hem igen iaf :) Sen får vi se om affär blir av.
Leo har haft två vuxen kalas redan och nästa helg är det barn kalas. Leo är nöjd, men längtar tills barnkalaset :)
Nej, nu ska vi röra oss.
Ha det gott alla.
Tjipp å kram
Long time no see
Det va ett tag sen och mycket har hänt. Folk har gott bort, tankar har tagit fart, värdegrunder har skapats och raderats, och insikt och förnuft har varit både här och där på gott och ont.
Jag fann mig själv, lite halvt, för ett tag sen efter att ha levt i en dvala från mitt riktiga jag. Ibland har den jag är igentligen visat sig men alltöfr ofta så har en förvrängd version av mig visat sig och fördärvat mig samt lyft mig.
Kris? Jag vet inte. Tillfällig nedgång? Kanske. En prövning? Maybe. Skitsaksamma vad det nu är och var, men jag känner att jag är på g tillbaka till mitt forna jag, den jag vill vara och SKA vara, BÖR vara.
Det är skrämmande när det slår en, likt en teflonpanna släppt från toppen av Eiffel Tornet, att man inte varit i sina sinnes fulla bruk. Kan det vara bieffekter efter att jag gick in i väggen för 6år sen? Tog det mig 6år att SJÄLV bearbeta allt som hänt? Kan va så.
Vi har alla drabbats av "set backs", dragit oss själva i rännstenen, försökt dränka oss i pissoaren, sett världen med andra ögon, sett sig själv som odödlig och oförstörbar trots att man ligger i latrinen med skit upp över öronen. Men sen kommer det nått som tar en tillbaka, hårt och skoningslöst, som om MAN SJÄLV stod på toppen av Eiffel tornet i förd en bungy lina som, denna gång, är fäst i marken bredvid den där tefflon pannan. När man väl trodde att "nu jävlar fixar jag detta och tar mig i kragen" så kommer det nått å drar en tillbaka ner i latrinen. Det där förbannade bananskalet är fan överallt och ingenstans på en och samma gång.
30årskris? Kanske, på sätt och vis.
I vilket fall som helst... jag vaknade och ser nu saker på ett annorlunda sätt igen. Det känns bra, riktigt bra. Jag har haft goda vänner som sett att det inte riktigt stått rätt till hos mig, vare sig psykiskt eller själsligt, som har gett mig, kanske omedvetet ibland, saker att tänka på. Börja värdera livet på ett annorlunda sätt och börja tänka på mig själv, samt familjen.
En viktig sak jag lärt mig nu, försök lev varje dag! Jag försöker nu, igen. Jag vill bli den glada pappan igen. Jag vill INTE vara i denna dvala igen, jag vill bli glad igen. Inte deppig och grubblare, GLAD!
Jag vill finnas där för släkt och familj, jag vill vara den vän DU förtjänar, inte en patetisk människa som tycker så jävla synd om sig själv så det sticker i folks ögon. Jag vill vara JAG igen.
Så jag vill be om förlåtelse och förståelse.
Dags att skaka av sig skiten nu, tvätta av sig all smuts, räta till kragen och ställa sig stadigt med garden upp.
JAG, DU, VI klarar oss ALLTID om vi VILL! Det är upp till DIG att ta tag i dig själv och svälja stoltheten och våga be om HJÄLP när du behöver den. Stå stadigt och tänk, men glöm EJ att LEVA!
Jag såg bananskalet denna gång, och jag är glad för det. För nu kan jag börja analysera mitt liv och omgivning och verkligen bygga upp mig själv till den jag VILL vara och reparera mig själv. Men jag kommer behöva hjälp av mina VÄNNER. Dem riktiga och få jag har kvar.
Jag måste ge ett stort tack till de människor, som man snackat med både på internet, jobb, fritid, som hjälpte mig upp, som går och gått igenom samma kris/skit som en annan. Tack. Det tog ett tag, men nu har jag en platå att stå på. =O)
----------------------------------------------------------------------------->
Nu så, nu ska vi försöka ta nå positivt =O) Jag har juh på börjat ett nytt kapitell i mitt liv. Vaknade upp och såg mig själv i spegeln å tänka "Fan heller".
Som mina vänner vet, så tränar jag nu (dem som träffar mig vet hur mycket jag älskar den sortens träning, pga mitt tjat ;O) ) ordentligt igen (så ofta jag hinner) och försöker äta lite mer riktigt och allt som hör till.
Vuxen poäng! Ka-ching!
Det har hjälpt mig att ta tag i mig själv, trots att man va totalt ur balans fysiskt å psykikt.
Den grupp jag tränar med är helt underbara, unga som äldre, killar som tjejer, och tränare. Det är en hård och tuff sport, men så jävla kul =) men nu när man tydligen måste jobba två skift så missar man varannan träningsvecka.. men där mina vänner, så har jag ändrat mig totalt och det är där jag såg att mitt gamla jag är på g att vakna upp. Jag såg till att jag har möjlighet att kombinera med styrke träning och ev kolla med träningskolegor och vänner som utövar liknande sport att gå ner och träna när vi har tid. Där har jag faktiskt bett om hjälp... och fick det =O)
Barnen har gått i Juijutsu nu ett halvår (till min stora glädje) och ska gradera sig idag (onsdag). Så stolt. =O) Leo pratat om att börja innebandy igen åxo, för han vill fortsätta med juijutsun. =O) Ännu mera stolt =O)
Miio, min lilla princessa är så duktig på gympan. Dem hade termins avslutning igår och hon längtar redan tills det börjar igen =O) Blir så glad och stolt när jag ser att hon inte ger upp, utan kämpar =O)
Men nåsta år blir det ännu mer hektiskt då de ska börjas med simskola igen ÅXO... å vi föräldrar måste juh å hinna med våra intressen och sysslor.
Men jag är så stolt över mina barn att dem ger sitt bästa =O)
En tråkig sak är att vi måste sälja våran älskade Lemmy, då vi inte har tid med han nu när jag går ner på 2skift. =O( Det river i hjärta å själ att sälja han. Men huvudsaken är att han mår bra.
Linda kämpar med körkortet. Det går sidådär med körningen, om jag ska vara ärlig. Hon är duktig, men missar ibland på små banala saker som jag VET att hon KAN och fixar.. och det BRA. Menvi får alla tilt. Men bra att hon kämpar och står på sig.
Ja.. Vad ska jag mer skriva? Jag har så mycket jag vill berätta.. Jag vill visa er alla att jag är snart tillbaka igen, tillbaka på ett eller annat sätt. Jag vill visa min uppskatning till ER som förstått att jag tydligen inte mått nå bra under flera år. Ni som accepterat mig iaf och ni som gett mig vägledning när jag väl bett om det och även smygit in i min hjärna för att försöka sätta tillbaka de trådar som lossnat.
Jag lär mig uppskatta livet igen. Det tar tid, men nu är mina ögon öppna.
Tack!
Ta vara på stunden och lev livet varje dag !
kram på sig
Jag fann mig själv, lite halvt, för ett tag sen efter att ha levt i en dvala från mitt riktiga jag. Ibland har den jag är igentligen visat sig men alltöfr ofta så har en förvrängd version av mig visat sig och fördärvat mig samt lyft mig.
Kris? Jag vet inte. Tillfällig nedgång? Kanske. En prövning? Maybe. Skitsaksamma vad det nu är och var, men jag känner att jag är på g tillbaka till mitt forna jag, den jag vill vara och SKA vara, BÖR vara.
Det är skrämmande när det slår en, likt en teflonpanna släppt från toppen av Eiffel Tornet, att man inte varit i sina sinnes fulla bruk. Kan det vara bieffekter efter att jag gick in i väggen för 6år sen? Tog det mig 6år att SJÄLV bearbeta allt som hänt? Kan va så.
Vi har alla drabbats av "set backs", dragit oss själva i rännstenen, försökt dränka oss i pissoaren, sett världen med andra ögon, sett sig själv som odödlig och oförstörbar trots att man ligger i latrinen med skit upp över öronen. Men sen kommer det nått som tar en tillbaka, hårt och skoningslöst, som om MAN SJÄLV stod på toppen av Eiffel tornet i förd en bungy lina som, denna gång, är fäst i marken bredvid den där tefflon pannan. När man väl trodde att "nu jävlar fixar jag detta och tar mig i kragen" så kommer det nått å drar en tillbaka ner i latrinen. Det där förbannade bananskalet är fan överallt och ingenstans på en och samma gång.
30årskris? Kanske, på sätt och vis.
I vilket fall som helst... jag vaknade och ser nu saker på ett annorlunda sätt igen. Det känns bra, riktigt bra. Jag har haft goda vänner som sett att det inte riktigt stått rätt till hos mig, vare sig psykiskt eller själsligt, som har gett mig, kanske omedvetet ibland, saker att tänka på. Börja värdera livet på ett annorlunda sätt och börja tänka på mig själv, samt familjen.
En viktig sak jag lärt mig nu, försök lev varje dag! Jag försöker nu, igen. Jag vill bli den glada pappan igen. Jag vill INTE vara i denna dvala igen, jag vill bli glad igen. Inte deppig och grubblare, GLAD!
Jag vill finnas där för släkt och familj, jag vill vara den vän DU förtjänar, inte en patetisk människa som tycker så jävla synd om sig själv så det sticker i folks ögon. Jag vill vara JAG igen.
Så jag vill be om förlåtelse och förståelse.
Dags att skaka av sig skiten nu, tvätta av sig all smuts, räta till kragen och ställa sig stadigt med garden upp.
JAG, DU, VI klarar oss ALLTID om vi VILL! Det är upp till DIG att ta tag i dig själv och svälja stoltheten och våga be om HJÄLP när du behöver den. Stå stadigt och tänk, men glöm EJ att LEVA!
Jag såg bananskalet denna gång, och jag är glad för det. För nu kan jag börja analysera mitt liv och omgivning och verkligen bygga upp mig själv till den jag VILL vara och reparera mig själv. Men jag kommer behöva hjälp av mina VÄNNER. Dem riktiga och få jag har kvar.
Jag måste ge ett stort tack till de människor, som man snackat med både på internet, jobb, fritid, som hjälpte mig upp, som går och gått igenom samma kris/skit som en annan. Tack. Det tog ett tag, men nu har jag en platå att stå på. =O)
----------------------------------------------------------------------------->
Nu så, nu ska vi försöka ta nå positivt =O) Jag har juh på börjat ett nytt kapitell i mitt liv. Vaknade upp och såg mig själv i spegeln å tänka "Fan heller".
Som mina vänner vet, så tränar jag nu (dem som träffar mig vet hur mycket jag älskar den sortens träning, pga mitt tjat ;O) ) ordentligt igen (så ofta jag hinner) och försöker äta lite mer riktigt och allt som hör till.
Vuxen poäng! Ka-ching!
Det har hjälpt mig att ta tag i mig själv, trots att man va totalt ur balans fysiskt å psykikt.
Den grupp jag tränar med är helt underbara, unga som äldre, killar som tjejer, och tränare. Det är en hård och tuff sport, men så jävla kul =) men nu när man tydligen måste jobba två skift så missar man varannan träningsvecka.. men där mina vänner, så har jag ändrat mig totalt och det är där jag såg att mitt gamla jag är på g att vakna upp. Jag såg till att jag har möjlighet att kombinera med styrke träning och ev kolla med träningskolegor och vänner som utövar liknande sport att gå ner och träna när vi har tid. Där har jag faktiskt bett om hjälp... och fick det =O)
Barnen har gått i Juijutsu nu ett halvår (till min stora glädje) och ska gradera sig idag (onsdag). Så stolt. =O) Leo pratat om att börja innebandy igen åxo, för han vill fortsätta med juijutsun. =O) Ännu mera stolt =O)
Miio, min lilla princessa är så duktig på gympan. Dem hade termins avslutning igår och hon längtar redan tills det börjar igen =O) Blir så glad och stolt när jag ser att hon inte ger upp, utan kämpar =O)
Men nåsta år blir det ännu mer hektiskt då de ska börjas med simskola igen ÅXO... å vi föräldrar måste juh å hinna med våra intressen och sysslor.
Men jag är så stolt över mina barn att dem ger sitt bästa =O)
En tråkig sak är att vi måste sälja våran älskade Lemmy, då vi inte har tid med han nu när jag går ner på 2skift. =O( Det river i hjärta å själ att sälja han. Men huvudsaken är att han mår bra.
Linda kämpar med körkortet. Det går sidådär med körningen, om jag ska vara ärlig. Hon är duktig, men missar ibland på små banala saker som jag VET att hon KAN och fixar.. och det BRA. Menvi får alla tilt. Men bra att hon kämpar och står på sig.
Ja.. Vad ska jag mer skriva? Jag har så mycket jag vill berätta.. Jag vill visa er alla att jag är snart tillbaka igen, tillbaka på ett eller annat sätt. Jag vill visa min uppskatning till ER som förstått att jag tydligen inte mått nå bra under flera år. Ni som accepterat mig iaf och ni som gett mig vägledning när jag väl bett om det och även smygit in i min hjärna för att försöka sätta tillbaka de trådar som lossnat.
Jag lär mig uppskatta livet igen. Det tar tid, men nu är mina ögon öppna.
Tack!
Ta vara på stunden och lev livet varje dag !
kram på sig
